Hulk och Ulrik...

Tänkte bara tala om att vi lever, om än nätt och jämt efter Montesumas hårda prövningar...
Tyvärr funkar inte bildöverföringsfunktionen så jag återkommer med fina bilder från underbara Ebbots 1-årskalas så fort tekniken är på vår sida igen.

Mama for President!

Just nu (och ganska ofta) så hatar Luna mig. Jag är världens dummaste av en massa olika anledningar, som jag ofta inte riktigt har förstått men ja, ja det är  bara att gilla läget...När det är riktigt illa brukar jag fråga om vi kanske ska slå en pling till soc och undra om det finns plats hos en snällare mamma. Jag vet att den typen av uttalanden det inte är riktigt pk men jag kan liksom bara inte låta bli.

Men som tur är så är kasten mellan himmel och helvete väldigt tvära.

I söndags morse frågade hon vad vi skulle göra i dag då. Jag förklarade högtidligt att idag är det val! Vad är val för nått, undrade Lunis. Jag berättade att vi skulle rösta om vem som ska få bestämma i Sverige. Hon drog efter andan, spärrade upp jätteögonen och utbrast:-Tänk om det blir DU mamma!

Samma kväll sitter vi framför valvakan och L ser väldigt moloken ut i sin fotölj. Vad är det, frågar jag?

-Selma säger att det inte kommer att bli du på TV´n... säger hon med tårar i ögonen och darrande underläpp.

Sååå fint! Hon satt där och väntade på att hennes mysbyxdressade mamma skulle sopa banan med Reinis, Mona, Fürern och co!
Hon är en snäll själ den där lilla argbiggan.
I morse, när jag svor till lite trevligt, då jag insåg att jag glömt min matlåda sa hon:
-Du kan ta min matsäck mamma. De som har glömt får ändå en macka av fröken...
Det är sån´t man får tårar i ögonen på ett fint sätt av.
Och nej, jag tog inte matsäcken, så hon slapp be om "skämsmackan" den här gången iallafall...

Very short Kodak moment...

Det har varit klent med inlägg på sistone av den enkla anledningen att vi, (och då i synnerhet modern) har känt oss ungefär som Tedde ser ut på bilden ovan, de senaste veckorna. Eftersom jag lovade redan i våras att dra ner på inlägg som handlar om hur många gånger man kan snyta sig innan nästan ramlar av, hur många nyanser av gulgrönt som snor kan produceras i, hur alvedonstinn och hes man kan vara och fortfarande tro att man är oumbärlig på jobbet o.s.v. så har ni fått vänta.

Efter en småtung vecka så är vi då äntligen framme vid FREDAG!!! Ett ord som framkallar nästan lika våta drömmar som ordet SÖMN gör hos en småbarnsförälder (Johanna/Kim?). Jag kommer hemcyklade och möts av att barnen sitter som ljus i soffan djupt försjunkna i någon film, tror dock inte att de var vattenkammade men det kändes så. Mr M står vid spisen i full färd med laga potatisgratäng, kalvkött och kantareller. Han har även smygsmuttat på bag in boxen i sann hemmafruanda och börjat spela romantiska låtar från sent 90-tal (d.v.s. när vi träffades enligt den sanna versionen...). Själv laddar jag snabbt med en halvliters latte, lite (nåja), choklad och tar tillfället i akt att promota för att jag borde få klicka hem en dyr klänning. Ja, ni fattar Kodak moment, (jag tror att man ska särskriva på engelska).

Fråga mig inte hur det går till men just då lyckas jag givetvis stöta till en nyöppnad, mycket kolsyrestinn colaflaska och därmed var det liksom the end för the Kodak moment, om vi ska svänga oss med lite svengelska. För kännedom har vi nu cola bl.a. UNDER den där skyddsplasten som diskmaskinen står på.

Ja, men trevlig helg då!

Kärt besök!

Hösten har ju som bekant kommit med besked och med den the never ending förkylning...

Ett litet ljus i mörkret har dock varit här på besök! Käraste lilla kusin Ebbot med familj har hälsat på några dagar. Pappa Kim skulle på anställningsintervju och vi hoppas att de vid nästa besök stannar för gott, även om Borlänge kanske inte visade sig från sin bästa sida med snålblåst, spöregn, snor och svullna hornhinnor ;-)!