Den 15 januari 2011 skulle visa sig bli den dag som jag gruvat mig för i hela mitt vuxna liv. Dagen då morfar skulle lämna oss och jordelivet.
I fredags tog vi tillsammans med närmsta familjen ett sista farväl. Och även om det var oerhört sorgligt så tar det vackra och fina över. För både vackra och fina minnen finns det oändligt många av och jag är evigt tacksam för alla år vi har fått tillsammans.
Willy Rörkvist var för många en ganska barsk och envis jäkel. Han brukade skoja om att han fick fungera lite som "Böbökall" när han jobbade i skolan.
Men han var också den mest kärleksfulla och hjälpsamma morfar man kan tänka sig. Få människor har kunnat få mig att känna mig så älskad som morfar när han delade ut sina hårda kramar. Att han var stolt över oss flickor gick inte att ta miste på. Ibland kunde det nästan vara lite jobbigt eftersom man kände att "så där bra är jag inte, inte på riktigt".
Morfar och jag "lekte katalog", han tog mig med till Norge så att jag skulle få gå i barnetåget på 17 maj. Vi har varit i Rämma, åkt motorbåt, fiskat, plockat murklor, kantareller och hjortron. Vi gjorde lingonriskransar och hade julklappsinslagningskvällar. Som stingslig tonåring var man alltid välkommen till honom och mormor på hallonsaft, bullar och lite välbehövligt lugn och ro. Sen jag själv har fått barn har även de blivit mottagna med samma varma famn.
Morfar har haft det tufft de sista åren. En handfull gånger har han envist lyckats lura döden och vi har fått behålla honom lite till. Detta har gjort oss nära och kära varse om att vår tid här på jorden bara är lånad och att det gäller att skynda att älska, som det så vacker heter. De senaste åren har vi nog umgåtts mer än någonsin av just det skälet. Det känns väldigt skönt att veta att morfar ända in i det sista måste ha vetat hur oerhört mycket han har betytt för alla oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
För egen del så har jag de senaste åren passat på att krama honom lite extra hårt, lukta på honom och tala om hur mycket jag tycker om honom, för man har aldrig kunnat veta om just denna gång skulle bli den sista...
Det som skulle komma att bli den sista gången var ganska uppenbar. Synen av morfars plötsligt jättetrötta kropp var bland det mest hjärtskärande jag någonsin har sett. Hans trötta ögon lyste upp med jämna mellanrum och visade tappra glimtar av det som en gång var.
Att ta avsked är svårt. Att ta ett sista avsked är outhärdligt. Jag ville springa tillbaka, skrika och klamra mig fast vid honom, men det kan man ju inte.
Jag pussade hans trötta kind och sa:
Vi ses sen morfar...
Dagen efter blev morfars sista, han sa "Nu ska jag sova lite" och så somnade han, somnade för alltid.
Så sov gott älskade morfar, sov gott så ses vi sen.
Vi ses i Nangijala...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar