lördag 29 januari 2011

Einar Willy Rörkvist 2/2 1923 - 15/1 2011 Min Älskade Morfar

Den 15 januari 2011 skulle visa sig bli den dag som jag gruvat mig för i hela mitt vuxna liv. Dagen då morfar skulle lämna oss och jordelivet.
I fredags tog vi tillsammans med närmsta familjen ett sista farväl. Och även om det var oerhört sorgligt så tar det vackra och fina över. För både vackra och fina minnen finns det oändligt många av och jag är evigt tacksam för alla år vi har fått tillsammans.

Willy Rörkvist var för många en ganska barsk och envis jäkel. Han brukade skoja om att han fick fungera lite som "Böbökall" när han jobbade i skolan.
Men han var också den mest kärleksfulla och hjälpsamma morfar man kan tänka sig. Få människor har kunnat få mig att känna mig så älskad som morfar när han delade ut sina hårda kramar. Att han var stolt över oss flickor gick inte att ta miste på. Ibland kunde det nästan vara lite jobbigt eftersom man kände att "så där bra är jag inte, inte på riktigt".
Morfar och jag "lekte katalog", han tog mig med till Norge så att jag skulle få gå i barnetåget på 17 maj. Vi har varit i Rämma, åkt motorbåt, fiskat, plockat murklor, kantareller och hjortron. Vi gjorde lingonriskransar och hade julklappsinslagningskvällar. Som stingslig tonåring var man alltid välkommen till honom och mormor på hallonsaft, bullar och lite välbehövligt lugn och ro. Sen jag själv har fått barn har även de blivit mottagna med samma varma famn.

Morfar har haft det tufft de sista åren. En handfull gånger har han envist lyckats lura döden och vi har fått behålla honom lite till. Detta har gjort oss nära och kära varse om att vår tid här på jorden bara är lånad och att det gäller att skynda att älska, som det så vacker heter. De senaste åren har vi nog umgåtts mer än någonsin av just det skälet. Det känns väldigt skönt att veta att morfar ända in i det sista måste ha vetat hur oerhört mycket han har betytt för alla oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
För egen del så har jag de senaste åren passat på att krama honom lite extra hårt, lukta på honom och tala om hur mycket jag tycker om honom, för man har aldrig kunnat veta om just denna gång skulle bli den sista...

Det som skulle komma att bli den sista gången var ganska uppenbar. Synen av morfars plötsligt jättetrötta kropp var bland det mest hjärtskärande jag någonsin har sett. Hans trötta ögon lyste upp med jämna mellanrum och visade tappra glimtar av det som en gång var.
Att ta avsked är svårt. Att ta ett sista avsked är outhärdligt. Jag ville springa tillbaka, skrika och klamra mig fast vid honom, men det kan man ju inte.
Jag pussade hans trötta kind och sa:
Vi ses sen morfar...

Dagen efter blev morfars sista, han sa "Nu ska jag sova lite" och så somnade han, somnade för alltid.
Så sov gott älskade morfar, sov gott så ses vi sen.
Vi ses i Nangijala...



lördag 8 januari 2011

Den vackraste stunden i livet...

 En vårdag 1999 träffade jag en helt sjukt snygg karl. Han hade det ljusaste hår jag någonsin sett, de vitaste tänderna, mörka glasögon och en gul Fruit of the Loom luvis.
På nyårsafton 2010 blev han äntligen MIN på RIKTIGT!

Vi har ju fått en hel del pikar under åren för att vi har ägnat oss åt syndigt leverne. Nu är det inte så att vi inte har velat gifta oss men tid, ork, lust, pengar och engagemang har liksom inte riktigt sammanfallit under åren. Att påstå att så var fallet nu är nog en överdrift. Det är nog snarare så att vi insett att den där dagen då allting klaffar aldrig kommer att komma, så det är lika bra att köra på.
Vi har ju faktiskt levt i total synd och inte ens varit förlovade, eftersom vi sagt att vi inte vill förlova oss utan att säkert veta att vi kommer att gifta oss inom en snar framtid.
När jag konfirmerade mig (jag har alltså inte alltid varit vanartig...) fick jag ärva min farfars förlovningsring. En ring som jag sedan sparat och tänkt använda till något alldeles speciellt. I somras bestämde vi oss för att åka på lite minisemester till hufvudstaden. Det råkade bli så att resan planerades till den 5 juli, min farfar Teddes födelsedag och då föll plötsligt allting på plats.
Det kändes som att det liksom var meningen. Vi lämnade in ringen till en guldsmed som gjorde om den till de ringar som vi önskade. Och på den vägen är det...

 På nyårsafton var det äntligen dags. Jag har ägnat mången sömnlös timme åt att gruva mig för hur vi skulle få ihop denna dag. Ni som följer oss vet att vårt liv ofta är ganska småkaotiskt. Otaliga är de gånger då jag sett framför mig hur jag ymningt svettandes, halvsminkad, bajsnödig och kraftigt försenad rusar in i kyrkan med en spidermanklädd gallskrikande Tedde på höften. Jag ville ju så gärna att den här dagen skulle bli så bra...

Och bra blev den. Bättre och mer underbar än jag någonsin vågat drömma om!
Jag gick upp tidigt, möttes snart av en rufsig Luna som glatt ropade:
- Idag ska vi gifta oss!!!
Jag åkte iväg till underbara frisören Maria som förvandlade mig till en prinsessa och vidare hem för att mötas av mina kära systrar och svågrar som kommit till undsättning. Hör och häpna men alla åt, klädde på sig utan gnäll och vi var inte ens försenade. Efter de senaste veckornas svinkyla hade jag rustat mig inför fotograferingen med rediga ullstrumpbyxor. Någon minut innan avfärd visade det sig dock att mittsömmen på dessa lyste genom brudklänningen och såg ut som katastrofsnittet som gud glömde, lite svettigt. Med mina systrars hjälp lyckades vi klämma på mig ett par andra, väldigt åtslimmande nylonstrumpor i sista sekund, puh...
Vi mötte upp fotografen, enormt gulliga och duktiga Sofie, för att börja fota vid Gammelgården. Vi kämpade på i kylan och insåg efter ca en halvtimmes smilande att Teddes kavaj var redigt felknäppt och diffade på någon decimeter...
Ja, ja vi får försöka se det som lite charmigt.

 Fotograferingen fortsatte sedan utanför Amsbergs kapell. Vi jobbade på under härliga Sofies ledning tills dess att Mangsan totalt snorat ner mig efter några läckra dansmoves :-)!
Sen var det äntligen dags för själva vigseln. Prästen och många andra hade uppmanat oss att försöka vara "närvarande" och njuta, eftersom det går så fort.
Jag har alltid varit lite skeptisk och tänkt att hur stort kan det kännas? Vi har ju liksom fått tre barn tillsammans och vad kan vara större än det?
Det oerhört mäktiga var att det kändes som att allt vävdes samman. Och kanske just för att vi har levt tillsammans i en herrans massa år, fått tre underbara barn och har ganska stor koll på vad det innebär att leva tillsammans i både nöd och lust, så kändes detta som något av det absolut största och härligaste som jag någonsin upplevt. Inte minst för att vi fick göra det tillsammans med våra älskade barn.

Under vigseln sjöng Selma sången "Du är allt jag nånsin önskat" så hela kyrkan höll på att bryta ihop.
Det var det vackraste jag någonsin hört och jag kände mig så stolt så mitt hjärta höll på att brista. Hade det inte varit för att jag var så sjukt koncentrerad på att minnas texten, ifall hon skulle komma av sig, så hade jag lätt brutit ihop.
Under vigseln sjöng även min gamla elev, solstrålen Anna Frisk, Kents "Utan dina andetag". Även hon gjorde givetvis en strålande insats.

 Efter vigseln så hade vi bröllopsmiddag i Gammelgården. Det må låta klyschigt men även den personalen var helt underbar och bidrog till att vår dag blev helt grym.
De tog emot oss med varm äppelcider och snittar. Jag, som typ hetsbantat de två senaste dagarna, sedan jag insett att klänningen troligen skulle spricka om jag försökte sitta ner. (Note to self: inte bra att äta julbord och 13 askar Alladin veckorna innan bröllop). Jo, tillsammans med Ebbot och Tedde gick jag iallafall loss ordentligt på snittarna.
Vi fick sen en galet god middag bestående av:
Solvarboskinka med melonkompott och pestocreme
Oxfilé, potatisgratäng, rödvinssky och grönsaker
&
Cheesecake med mixade bär

Vi hade, för att hålla det hela på en hanterbar nivå, valt att ha ett litet bröllop med bara vår allra närmaste familj. Så det blev en väldigt härlig och personlig middag med många fina tal, skratt och gråt.
Litet av syftet med bröllopet från vår sida, var även att få visa vår uppskattning för de personer som finns och alltid har funnits där i vardagen för oss och senare även för våra barn, genom att bjuda på en trevlig middag och en härlig kväll.
Att alla sen partajade loss ordentligt var en bonus!

Sen finns det givetvis många både nära och kära som också hade varit roligt att ha med sig, men vi hoppas att det kommer fler tillfällen att få fira detta.


Bagaren hade lyckats göra  helt sjukt goda tårtor. Så resten av kvällen varvades dans och tårtätning. Vissa var även oerhört intresserade av fyrverkerier...hrm...

2010 avslutades alltså storstilat och 2011 började lika så.
Jag ser framemot många, långa lyckliga år tillsammans med min MAN och min familj som FRU Hermansson.

Avslutningsvis: ett stort tack till er som var med och gjorde vår bröllopsdag till en av de bästa dagarna i vårt liv!
VI ÄLSKAR ER!