Skyfall och chokladbollar!

Tänkte ge en liten uppdatering från helgen. Vädret visade sig givetvis inte från sin bästa sida. Det var faktiskt så dåligt att jag i ett svagt ögonblick gav efter för Teddes önskan om att få baka chokladbollar.

När jag och Johanna var små blev mamma alltid sur när vi spontant hade kleggat ihop en chokladbollssmet, (eller n*g*rbollssmet som det hette då, men det törs man ju inte säga högt 2010...). Jag förstod aldrig varför mamma blev sur men inser än en gång att jag är mer lik min kära mor än vad jag kunde ana. Givetvis blev det stackars mamma som fick ägna en halv dag åt att sanera. Detta medan Johanna och jag glatt smaskade i oss chokladbollarna med en sådan frenesi att de stora rosa glasögonen immade igen, eller på Johanna var det väl bara ena glasögat som immade igen, lappen ni vet, lappen...

När jag och kiddozarna ska baka så känner jag mig alltid så där härligt präktigt duktig...till en början alltså. Extremt snabbt brukar denna eufori bytas ut mot mer mörka känslor, i takt med att det flyger ingredienser med samma intensitet som björktrastarna har när de flygbombar vår gård med splashigt bajs.

För att göra en lång historia kort så har vi numera kokos på ställen vi inte visste fanns och bruna kakaohänder på samtliga vita möbler.

Hur som helst så blev de jättegoda! Jag förmanade barnen att de bara fick smaka 2 innan maten, mamman smygåt typ 12 (innan maten...).

Just det! Det har även tagits hål i öronen! Ovan ser ni en mycket stolt Lunis, med ett hål...Hon fick ett sammanbrott och skrek så hela frisörsalongen fick tinnitus, så det blev till att nöja sig med ett. Lite synthigt så där!

Men idag är jag stolt som tuppen! Vi gick tillbaka för att göra hål nr två och det kom inte endaste tår!

Finaste Selmis med sina diamanter!