Veckan som gått...

Lyckliga över att fortfarande vara vid liv! Som ni ser sprang vi ifrån alla...eller så var det kanske så här att vi kom typ sist bland löparna men lyckades slå de som promenerade med barnvagn...

Även denna vecka har varit minst sagt hektisk, renoveringen fortskrider, om än i något makligare takt. Det blir lätt så när rekordet i att få arbeta ostört ligger på ca 24 sekunder...

Veckan rivstartades iallafall med att mamman i familjen beslöt sig för att ta sig vatten över huvudet och ställa upp i ett motionslopp. Det var till förmån för barncancerfonden och det kändes som ett helt okej skäl till att bryta mitt gamla löfte om att aldrig någonsin mera ta ett löpsteg. Jag lyckades lura med mig min kära kollega Emma, nyförlöst tvåbarnsmor som sedan några veckor tillbaka visat grym diciplin i "Olga Rönnbäcks löparskola".

Jag får erkänna att jag var helt slut redan efter uppvärmningen. Men när det var dags för start valde vi blygsamt nog att ta rygg på Carolina Höijsgaard (typ OS-medaljör i orientering eller ngt ditåt) och ett helt gäng andra i 35 kilos klassen. Vi höll väl jämna steg i sisådär 2,5 meter...

Ärligt talat så tycker jag ändå att vi gjorde en grym insats, speciellt med tanke på att det har varit lite glest mellan starterna på sista tiden för min del. Lilla Lidingöloppet sent 80-tal och kanske någon Månsta runt under tidigt 90-tal är ungefär vad som pryder meritlistan! Vi sprang iallafall mer än vad vi gick och även om farten kom ifrån skräckan av att fångas på bild av någon lokaltidningsfotograf, så fyllde det ju en funktion. Jag var mer eller mindre övertygad om att jag morgonen efter skulle vakna till att en rejäl bild på min fladdriga tajtstumpa i cellulitframhävande motljus skulle lyckas pryda omslaget...Inte för att den vore intressant utan mer så där att fotografen har zoomat in något annat och så lyckas man bli med lite trevligt, men väldigt tydligt, i ett hörn...

Vi har även hunnit med två utvecklingssamtal. Både Luna och Tedde blev godkända utan större anmärkning! Något som kan vara svårt att förstå när man ser maskbilden nedan...:-)...

I torsdags var det även dags för Lunis och hennes dagiskompisar att ha lite avslutningsfest. De är ju ett stort gäng som har gått tillsammans sedan de var drygt ett år och nu ska de alltså lämna tryggheten på underbara Dalahästen. Jag kan inte fatta att det har gått mer än 4 år sedan vi satt och skolade in ett gäng knubbiga småflintisar som stapplade omkring. Till hösten börjar nästan alla i samma klass på Forssaängskolan och det kommer säkert också att bli kanoners!

Det blev fika och massa smask under strålande sol i grönskan vid Gammelgården.

Jag har redan i tidigare inlägg berättat om den mest fantastiska personal man kan tänka sig. Att ens barn varje morgon möts av varma kramar och glada leenden är guld värt! Att de sedan får lära sig en massa och göra roliga saker är givetvis också toppen. På bilden ovan ser ni Carina, Anki och Åsa, järngänget som varit med sedan bebistiden. Som ett litet minne hade vi skramlat ihop till jättefina dalahästhalsband från Lilla Lisa Design. Eftersom dagiset startades upp precis när Lunas grupp började så är de alltså de allra första dalahästarna, så halsbanden kändes som ett roligt minne att ge dem.

Som tur är kommer Luna och Tedde att gå ytterligare några veckor men sen kommer nog de stora tårarna...

Tack och lov blir ju Tedde även kvar ytterligare några år, sen kanske man får skaffa lite fler bambinosar om abstinensen efter svettiga dagislämningar blir för stor ;-)...en annan dag...