Tidigare i somras ramlade Luna som bekant över moster Hanna-Jos gamla fela. Ett brinnande intresse väcktes till liv hos Luna, i samma takt som det skar i öronen på hennes arma föräldrar.
På fotot ovan kör hon någon slags dubbelvariant och ackompanjerar sig själv med en visselpipa.
Vi är givetvis väldigt glada över att barnen visar intresse för musik. Med tanke på att de har en mor som krönt näst intill enorma framgångar med kontrabasen i skolorkestern i Älvis och en far som tutat den obligatoriska gruppblockflöjten på Tunslätten, så var ett musikaliskt intresse förvisso bara en tidsfråga...
Men eftersom vare sig ljudbilden eller stressnivån i det Hermanssonska hemmet har särskilt mycket gemensamt med ett Buddhistiskt munkkloster i de Tibetanska bergen, kände vi ändå en viss tveksamhet...
Nå väl, en anmälas skickades in och barnet blev nöjt.
Vad vi däremot inte riktigt hade förstått var att även vi föräldrar förväntades skolas in i Mozart och Moraeus anda.
I onsdags var det dax.
Jag hastade i sista sekund in i den s.k. ensamblesalen tillsammans med ett gäng andra sönderstressade föräldrar, vars agendor troligen också svämmar över av utvecklingssamtal, ridlektioner, fotbollsavslutningar, tandläkarbesök, 5-årskontroller, föräldramöten och nu även FIOLLEKTIONER.
Vi hade alla "vad-i-herrans-namn-gör jag här"-chock i blicken, fjortisfniss i halsen och en pytteliten minifiol under armen, (förutom en seriös som hade restaurerat upp en släktklenod i värdig storlek för att kunna stötta barnet), respekt där.
Några minuter senare så står jag dock där med en lättare nackspärr, allt för att få till den ultimata fiol-posén och spelar "Ragnars blues" för glatta livet, och kommer på mig själv med att gunga käckt i takt och tänka "det här svänger ju"!
Dubbelchocken är nu total eftersom jag tydligen även har börjat använda uttryck som "det här svänger ju"...
När den snälla fröken försökte runda av efter att vi spelat "Nyckelpigans blues", (mycket blues blev det), hör jag mig själv ropa:
-Nej! En gång till!
Ehhh, okej sa den snälla fröken då och vi andra fortsatte veva, hellre än bra, med stråkarna.
