Skolkort och sing Hallelujah!

Det är ju skolkortstider så här på höstkanten och i veckan damp Teddes kuvert ner i brevlådan. Jag kastade mig över gruppfotot och undrar förvirrat om Tedde inte var med på det. Han kanske blev ledsen och de har glömt att tala om det tänker jag. Jag tittar lite till och inser att jag varken känner igen personal eller barn heller. Det hade liksom blivit lite fel. Jobbigt, inte minst för fotofirman. Vi håller tummarna för att inget av barnen på bilden hade skyddad identitet eller nått annat hemskt.

På tal om skolfoton så får jag med jämna mellanrum lite duktighetsryck/ (dåligt samvete ryck?!) och börjar smågreja med alla foton. Tyvärr gick jag ut stenhårt när Selma föddes och hade högtflygande scrapbookingplaner. Så högtflygande att jag aldrig orkat göra klart ens hennes album. Så nu ligger de där i en stor låda alla foton, minnen och tidningsurkilpp. Jag kommer mig aldrig för att gå "all in" utan småsorterar lite och känner mig duktig en liten stund. Denna gång var det skolfoton som sorterades. Hittade bilderna ovan och visst kan man ana att de är släkt ;-)? 

Veckans höjdpunkt (förutom fredagens halloweenfest på skolan), har annars varit Selmas kyrkokonsert. Hon klädde upp sig i sina finaste klackskor som hon absolut inte kan gå i (tack för arvet moster O´!), men det blir lite bättre med tubsocka i, stylish.

Vi var som vanligt lite småsena och Luna hetsade hemskt om när vi skulle börja packa matsäcken. Vi försökte förklara att det inte är riktigt lämpligt att duka upp värsta picknicken mitt i altargången men hon ville inte lyssna på de örat. Eftersom konserten var beräknad att vara ca 45 min så kändes det även som att kanske t.o.m. familjen Hermansson skulle kunna överleva detta utan avbrott för födointag. Luna satte sig trumpet i bilen och efter en stund utbrister givetvis Tedde:- Jag är hungrig! varpå Lunis upprört skriker:

- Ja, vad var det jag sa!!!??? Puh...

Kören skötte sig givetvis galant och de ackompanjerades även av mer och mindre gälla flöjttoner.

Lillebror goes brazilian...

Att fröken Selmasson är kreativ är ju ingen underdrift. De hon inte kan göra pyssel av finns helt enkelt inte. Att hennes föräldrar sen ägnar ca 96% av sin vakna tid åt dammsugning p.g.a. av alla små pysselrester är en historia vi inte behöver fördjupa oss i nu. I morse freestylade hon t.ex. till en heltäckande halloweenmask av tejp direkt i lillebrors ansikte. Vi tackar gud för att pojken ännu inte börjat odla vare sig moppemusche eller lika buskiga ögonbryn som sina föräldrar. Vi lyckades befria honom utan att alltför stora blessyrer uppkom och Selma gjorde snabbt en lite modifierad variant av masken med piprensare som skydd, (fotot ovan).

Mammas pojke...

Hösten har aldrig varit min direkt snyggaste årstid och så inte heller i år. Med torr och fnasig hud, kaninsnuten näsa och norra europas största munsår, så känner man sig inte direkt på topp. När man känner så, så är ju inte lite komplimanger helt fel. I går satt Tedde och berättade om att han hade en fröken på sitt dagis som heter Helena. Det måste vara en vikarie för jag har aldrig hört talas om någon Helena tidigare så jag frågade vem det var och hur hon såg ut.

Tedde svarar:-Men hon har ju grått hår precis som dig mamma!

Nu inser även jag att det är ett tag sedan man hade sina glansdagar med solariebrända magrutor och gulblonderat hårsvall. Men gråhårig?! Ja må ha genomgått ett visst förfall under årens lopp, men har inte räknat mig som gråhårig...Har inte ens hittat ett grått hår, något som faktiskt kan va den enda fördelen med att redan vara råttfärgad ;-). Man kanske skulle ringa och höra om det går att ändra den där slingtiden den 28:e...

I somras bjöd han på ytterligare en oneliner. Jag låg ute i trädgården och solade och hade tagit av mig till topless eftersom vår tomt är minst sagt insynsskyddad.

Helt plötsligt rycker jag till av att någon kastar en BH på mig och utbrister upprört:

-Sätt på dig mamma!!! Det ser fölävligt ut!!!

(OBS! bör läsas med läspning för rätt effekt).

Ja det är tydligen tacken det för att man har närt det frodiga gossebarnet, dygnet runt i nästan ett års tid, vid sin stackars barm. Inte konstigt att tuttarna sagt tack och hej...

Härliga höst!

 Häromdagen var det en person bredvid mig som sa:-Åhh vilken härlig höst vi har haft! Har vi, tänkte jag?! Och insåg att eftersom vi i den Hermanssonska familjen traditionsenligt har ägnat inledningen av vintern, d.v.s. hösten, åt att kräkas, snora och hosta, så har jag liksom missat det här med hinna att njuta...

Jag skyndade mig ut för att plocka lite rönnbär till kransarna på uthuset och inser att både rönnbär och blad redan är borta. Som tur va så fanns några stackars löv kvar som vi hann föreviga!

 Selma ställde snällt upp på ett foto...

...liksom Lunis. Lillebror var dock inte lika samarbetsvillig, trots muta, så därför finns ingen enskild bild på honom ;-).

Vi kalasar vidare!

 Idag var det dags för kalajs med släkten. Vi har moffat smörgåstårta och fika, gott, gott!

Bästa farfar och faster kom på besök. Farmor med såklart men hon fastnade visst inte på bilden :-).

 Finaste vice mormor hade fyllt upp bagagen med paket!

Dynamiska duon, killarna i rutigt!

Stort tack till alla underbara människor för alla fina paket!

Idag är ingen vanlig dag för det är Selmas 8-årsdag, HURRA, HURRA, HURRA!!!

 Den 14:e februari, alla hjärtans dag, 2002 kom +:et som för alltid skulle förändra våra liv. Så oväntat, omtumlande och chockande men oj så efterlängtat och välkommet! Det tog lång tid innan vi fattade att det var sant och vågade glädjas ordentligt åt de som komma skulle, men lagom till den 8:e oktober var vi väl så redo som man kan bli som rookie-föräldrar. Efter några dygn av mardrömsförlossning så tittade hon till slut äntligen ut. En liten tjock tjej som snabbt fick på sig en blå pyjamas med fötter. Just den bilden är den jag har som tydligast av Selma som nyföding. Idag har hon förvandlats till en otroligt klok och minst sagt förståndig liten dam som håller efter sina förvirrade föräldrar. Jag är så otroligt stolt och lycklig över att få vara mamma till denna tjej som både har en strupe och ett hjärta av guld.

STORT GRATTIS PÅ DIN 8-ÅRSDAG ÄLSKADE UNGE!

 Dagen inleddes som sig bör med presentöppning i sängen.

 Hos vissa, mycket efterlängtad Hannah Montana stol, hrm...

Just nu pågår pizzakväll med tjejgänget, gissa om det fnittras ;-)?!

Klimpen 1 år!!!

 För ett år sen berikades vårt liv med ännu mera kärlek, närmare bestämt en sisådär knappa 4 kg. Den 26:e september 2009 såg han så äntligen dagens ljus, efter att ha sett till att få maximal utdelning av gästfriheten på insidan av sin arma moders minst sagt uttänjda buk. Jag fick uppleva den otroliga lyckan att bli moster och kiddosarna fick äntligen sin efterlängtade kusin.

 Förra helgen var det alltså dags att styra kosan mot de djupa Östersundsskogarna för att gratulera. Att jag inte skrivit om detta förrens nu finns det en förklaring till, men jag återkommer i ärendet. Som synes så blev lill-killen inte direkt utan presenter, även om jubilaren själv helst sög på någon gammal toarulle eller liknande.

 Finklädda killar!

Underbart goda tårtor, även om det var nära att en åkte i fönstret även denna gång...

Ska det va, så ska det! Mor och mostrar kittade i gammelmormors och mormors finklänningar från back in the days!
Förresten, tack så jättemycket för att jag som burit och ammat tre barn, med allt vad det innebär i form av kroppsligt förfall, fick välja klänning sist...;-)

I vår familj tycks vi leva efter devisen "Inget GOTT som inte har något ONT med sig...". Efter en underbar helg med nära och kära och en helt ok, om är j*vligt lång bilfärd hem, så var det dags att pusta lite innan nästa veckas sjå skulle knacka på dörren. Jag hann precis sluta ögonen när jag hörde ett märkligt ljud från Sessans rum. Mamma jag har kräkts, kved hon. För att göra en lång historia kort så är påsarna på bilden ovan bara en liten bråkdel av den nattens skörd. Luna började spy ca 10 min efter Selma och jag gick helt sonika och la mig vid sjutiden när Mr M gick upp för att gå till jobbet...746 spyor senare. Kommande natt fick även jag själv besök av Montesuma himself och det visade sig att hela kalasstyrkan på 11 pers hade vikt ner sig inom ett dygn. Men tack för ett trevligt kalas kära Ebbot, verkligen...;-) PUSS!