En vårdag 1999 träffade jag en helt sjukt snygg karl. Han hade det ljusaste hår jag någonsin sett, de vitaste tänderna, mörka glasögon och en gul Fruit of the Loom luvis.
På nyårsafton 2010 blev han äntligen MIN på RIKTIGT!
Vi har ju fått en hel del pikar under åren för att vi har ägnat oss åt syndigt leverne. Nu är det inte så att vi inte har velat gifta oss men tid, ork, lust, pengar och engagemang har liksom inte riktigt sammanfallit under åren. Att påstå att så var fallet nu är nog en överdrift. Det är nog snarare så att vi insett att den där dagen då allting klaffar aldrig kommer att komma, så det är lika bra att köra på.
Vi har ju faktiskt levt i total synd och inte ens varit förlovade, eftersom vi sagt att vi inte vill förlova oss utan att säkert veta att vi kommer att gifta oss inom en snar framtid.
När jag konfirmerade mig (jag har alltså inte alltid varit vanartig...) fick jag ärva min farfars förlovningsring. En ring som jag sedan sparat och tänkt använda till något alldeles speciellt. I somras bestämde vi oss för att åka på lite minisemester till hufvudstaden. Det råkade bli så att resan planerades till den 5 juli, min farfar Teddes födelsedag och då föll plötsligt allting på plats.
Det kändes som att det liksom var meningen. Vi lämnade in ringen till en guldsmed som gjorde om den till de ringar som vi önskade. Och på den vägen är det...
På nyårsafton var det äntligen dags. Jag har ägnat mången sömnlös timme åt att gruva mig för hur vi skulle få ihop denna dag. Ni som följer oss vet att vårt liv ofta är ganska småkaotiskt. Otaliga är de gånger då jag sett framför mig hur jag ymningt svettandes, halvsminkad, bajsnödig och kraftigt försenad rusar in i kyrkan med en spidermanklädd gallskrikande Tedde på höften. Jag ville ju så gärna att den här dagen skulle bli så bra...
Och bra blev den. Bättre och mer underbar än jag någonsin vågat drömma om!
Jag gick upp tidigt, möttes snart av en rufsig Luna som glatt ropade:
- Idag ska vi gifta oss!!!
Jag åkte iväg till underbara frisören Maria som förvandlade mig till en prinsessa och vidare hem för att mötas av mina kära systrar och svågrar som kommit till undsättning. Hör och häpna men alla åt, klädde på sig utan gnäll och vi var inte ens försenade. Efter de senaste veckornas svinkyla hade jag rustat mig inför fotograferingen med rediga ullstrumpbyxor. Någon minut innan avfärd visade det sig dock att mittsömmen på dessa lyste genom brudklänningen och såg ut som katastrofsnittet som gud glömde, lite svettigt. Med mina systrars hjälp lyckades vi klämma på mig ett par andra, väldigt åtslimmande nylonstrumpor i sista sekund, puh...
Vi mötte upp fotografen, enormt gulliga och duktiga Sofie, för att börja fota vid Gammelgården. Vi kämpade på i kylan och insåg efter ca en halvtimmes smilande att Teddes kavaj var redigt felknäppt och diffade på någon decimeter...
Ja, ja vi får försöka se det som lite charmigt.
Fotograferingen fortsatte sedan utanför Amsbergs kapell. Vi jobbade på under härliga Sofies ledning tills dess att Mangsan totalt snorat ner mig efter några läckra dansmoves :-)!
Sen var det äntligen dags för själva vigseln. Prästen och många andra hade uppmanat oss att försöka vara "närvarande" och njuta, eftersom det går så fort.
Jag har alltid varit lite skeptisk och tänkt att hur stort kan det kännas? Vi har ju liksom fått tre barn tillsammans och vad kan vara större än det?
Det oerhört mäktiga var att det kändes som att allt vävdes samman. Och kanske just för att vi har levt tillsammans i en herrans massa år, fått tre underbara barn och har ganska stor koll på vad det innebär att leva tillsammans i både nöd och lust, så kändes detta som något av det absolut största och härligaste som jag någonsin upplevt. Inte minst för att vi fick göra det tillsammans med våra älskade barn.
Under vigseln sjöng Selma sången "Du är allt jag nånsin önskat" så hela kyrkan höll på att bryta ihop.
Det var det vackraste jag någonsin hört och jag kände mig så stolt så mitt hjärta höll på att brista. Hade det inte varit för att jag var så sjukt koncentrerad på att minnas texten, ifall hon skulle komma av sig, så hade jag lätt brutit ihop.
Under vigseln sjöng även min gamla elev, solstrålen Anna Frisk, Kents "Utan dina andetag". Även hon gjorde givetvis en strålande insats.
Efter vigseln så hade vi bröllopsmiddag i Gammelgården. Det må låta klyschigt men även den personalen var helt underbar och bidrog till att vår dag blev helt grym.
De tog emot oss med varm äppelcider och snittar. Jag, som typ hetsbantat de två senaste dagarna, sedan jag insett att klänningen troligen skulle spricka om jag försökte sitta ner. (Note to self: inte bra att äta julbord och 13 askar Alladin veckorna innan bröllop). Jo, tillsammans med Ebbot och Tedde gick jag iallafall loss ordentligt på snittarna.
Vi fick sen en galet god middag bestående av:
Solvarboskinka med melonkompott och pestocreme
Oxfilé, potatisgratäng, rödvinssky och grönsaker
&
Cheesecake med mixade bär
Vi hade, för att hålla det hela på en hanterbar nivå, valt att ha ett litet bröllop med bara vår allra närmaste familj. Så det blev en väldigt härlig och personlig middag med många fina tal, skratt och gråt.
Litet av syftet med bröllopet från vår sida, var även att få visa vår uppskattning för de personer som finns och alltid har funnits där i vardagen för oss och senare även för våra barn, genom att bjuda på en trevlig middag och en härlig kväll.
Att alla sen partajade loss ordentligt var en bonus!
Sen finns det givetvis många både nära och kära som också hade varit roligt att ha med sig, men vi hoppas att det kommer fler tillfällen att få fira detta.
Bagaren hade lyckats göra helt sjukt goda tårtor. Så resten av kvällen varvades dans och tårtätning. Vissa var även oerhört intresserade av fyrverkerier...hrm...
2010 avslutades alltså storstilat och 2011 började lika så.
Jag ser framemot många, långa lyckliga år tillsammans med min MAN och min familj som FRU Hermansson.
Avslutningsvis: ett stort tack till er som var med och gjorde vår bröllopsdag till en av de bästa dagarna i vårt liv!
VI ÄLSKAR ER!
