Då har Lunis och Co. spelat klart årets upplaga av Dalecarlia cup. Det blev flera vinster, lite oavgjort och någon förlust, precis som det ska vara med andra ord!
Själv har jag ju aldrig varit någon fotbollsentusiast. Efter en målvaktsrelaterad hjärnskakning på gympan i åk. 6 bestämde jag mig för att aldrig mera röra en boll.
Jag lyckas aldrig komma ihåg om det heter period eller halvlek, fattar inte varför det blir hörna och har även vid toppmatcher på TV extremt svårt att hålla fokus. Om det inte finns någon galet snygg, metrosexuell, tokfixad fotbollshjälte att vila ögonen på några minuter, innan jag återigen kommer på mig själv med att sitta och stirra på reklamskyltarna som omger planen.
Men, att se Forssa BK's småbrudar stå i ring och hålla om varandras späda axlar och skråla hejarramsor med sina spröda men ack så taggade röster. Se hur tjejerna utvecklas från match till match. Att se att min egen försiktiga, tunna lilla Lunis, (som förvisso inte viker av för fan själv när det vankas fighter med brorsan och syrran på hemmaplan), även börjar plocka fram lite av sitt rätta temperament på fotbollsplanen och kastar sig in i närkamper med motspelare som inte sällan är nästan dubbelt så stora. För att sekunden senare kasta en snabb blick fylld av stolthet och nyvunnet självförtroende mot oss som står vid sidan av.
Då svämmar även det mest fotbollsOintresserade hjärta över...
Dalecarlia cup-det blev ju bra det här!
Emma, Hasse och Freddan-det engagemang ni lägger ner på andras barn, på våra barn är enastående!
Forssa BK's F 03/04-vilka brudar, vilket lag!
Det är nu jag börjar förstå. Det är ju det här som ÄR fotboll.
Fotboll när det är som allra, allra bäst!
