En kväll i sann "det här händer inte"-anda...

Tidigare i somras ramlade Luna som bekant över moster Hanna-Jos gamla fela. Ett brinnande intresse väcktes till liv hos Luna, i samma takt som det skar i öronen på hennes arma föräldrar.

På fotot ovan kör hon någon slags dubbelvariant och ackompanjerar sig själv med en visselpipa.

 

Vi är givetvis väldigt glada över att barnen visar intresse för musik. Med tanke på att de har en mor som krönt näst intill enorma framgångar med kontrabasen i skolorkestern i Älvis och en far som tutat den obligatoriska gruppblockflöjten på Tunslätten, så var ett musikaliskt intresse förvisso bara en tidsfråga...
 

Men eftersom vare sig ljudbilden eller stressnivån i det Hermanssonska hemmet har särskilt mycket gemensamt med ett Buddhistiskt munkkloster i de Tibetanska bergen, kände vi ändå en viss tveksamhet...
 

Nå väl, en anmälas skickades in och barnet blev nöjt.

Vad vi däremot inte riktigt hade förstått var att även vi föräldrar förväntades skolas in i Mozart och Moraeus anda.

I onsdags var det dax.

Jag hastade i sista sekund in i den s.k. ensamblesalen tillsammans med ett gäng andra sönderstressade föräldrar, vars agendor troligen också svämmar över av utvecklingssamtal, ridlektioner, fotbollsavslutningar, tandläkarbesök, 5-årskontroller, föräldramöten och nu även FIOLLEKTIONER.

Vi hade alla "vad-i-herrans-namn-gör jag här"-chock i blicken, fjortisfniss i halsen och en pytteliten minifiol under armen, (förutom en seriös som hade restaurerat upp en släktklenod i värdig storlek för att kunna stötta barnet), respekt där.
 

Några minuter senare så står jag dock där med en lättare nackspärr, allt för att få till den ultimata fiol-posén och spelar "Ragnars blues" för glatta livet, och kommer på mig själv med att gunga käckt i takt och tänka "det här svänger ju"!
 Dubbelchocken är nu total eftersom jag tydligen även har börjat använda uttryck som "det här svänger ju"...

När den snälla fröken försökte runda av efter att vi spelat "Nyckelpigans blues", (mycket blues blev det), hör jag mig själv ropa:

-Nej! En gång till!

Ehhh, okej sa den snälla fröken då och vi andra fortsatte veva, hellre än bra, med stråkarna.

Idag är ingen vanlig dag!

 

 ...för det är Ebbot Bebban Granqvists födelsedag!!!

 

 

Grattiskramar i massor till dig, du underbara, älskade unge ♥,

från alla dina fans i Borlänge.

Det där med svullna kroppsdelar...

 

Förlåt Tedde! Jag känner att detta är på gränsen...

Men eftersom syftet med bloggen är att spara och minnas roliga händelser från barndomen även framtiden, så hoppas jag att du kommer skratta gott åt detta när du är äldre.

 

Jo, unge herr T har haft väldigt svullna halsmandlar på sistone och vi har drygat oss, lyst honom i halsen och konstaterat att, jo nog är de fortfarande svullna.

Allt följt av den sedvanliga diskussionen om man är frisk nog att gå till dagis.

Eftersom T har kommit på att det är väldigt mysigt att få vara hemma mitt i veckan och se på film och äta glass, så har han inte haft så mycket emot lite svullnad.

Men idag tog han det hela till en ny nivå.

Ungen sitter i badet då han lite oroligt ropar följande:

Åhhh nej, nu är snoppen svullen också!

Då kan jag verkligen inte gå till dagis...

 

Ja, med den inställningen finns risken att det kan komma att bli en hel del sjukdagar under åren framöver...

Men på bilden ovan, från badet i det typ 13 gradiga vattnet, så tror jag iallafall  jag vågar lova att inga kroppsdelar var svullna.

Pimp my ljung, helt enkelt!

 

Höstpimp på schemat idag! Om man bortser från att jag inte är 2.05, barfota och har skäggstubb (inte så frodig iallafall...) så kände jag mig fasen som Ernst!

Kanske bäst att jag degar ner mig i soffan igen så jag inte tänder en lägereld, drar fram en muurikka och bjuder in hela grannskapet på nån trevlig limeglacerad skaldjurspaella av bara farten...

Gisslandrama!

 

Succén fortsätter!

Idag lyckades jag sätta större delen av familjen i någon form av självförvållad kreditgisslan på Almas café. Lyckades komma lite tidigare från jobbet. Skulle försöka mysa till det lite för kidsen och fika på stan. Beställer en överfull bricka med sötsaker och inser kallsvettigt att jag glömt plånboken. Panik-ringer mannen som lovar att komma och lösa ut oss. Vilket han gör...90 min senare! Men då hade vi både hunnit skämsfika, spilla läsk och göra samtliga toalettbehov flera ggr (gäller endast de två under 8 år), allt medan personalen kom med glada tillrop om att "gratis är gott"! 

Inte Angry Bird men Angry Boy!

 

Jag är oftast väldigt stolt över mina barn ♥, men inte alltid...
Har precis haft ett sån´t där onödigt uppfriskande mama-moment då sonen kastar sin cykel i raseri (över något jag ännu inte fattat), springer ut i mitten på en äng och vrålar att han ska flytta. Ett stackars snällt pensionärspar med "bör-man-ringa-soc-blicken?" kom förbi och erbjöd en insats. Härlig ålder!... frustande jag klämkäckt fram, med två cyklar och ett stycke arg yngling under armen. (Och nej, nomineringarna till årets mamma lär inte strömma in i år heller...).