Alla sätt är bra, utom de dåliga...

Han är innovativ den där Tedde. Här har han, dessvärre förgäves, försökt att skaka liv i en gammal freestyle.

För Linnéa, och om det mot förmodan finns andra läsare födda efter 1985, så kan jag berätta att freestyle är en slags forntida föregångare till ipoden.

Bilden får mig även osökt att tänka på en händelse då Selma var liten. Vi hade, mot alla supernannyrekommendationer ala Anna Wahlgren och liknande, av slöhet/bekvämlighet vant den då ca 3 åriga Selma att somna framför Bolibompa med en välling. Eftersom det fanns minst en bebis till i huset så var detta väldigt smidigt istället för någon lång invecklad nattningsprocedur.

När jag trodde att Selma somnat brukade jag smygbyta kanal till nån repris av det, inte helt rumsrena, Big Brother där spritorgierna duggade ganska tätt.

En kväll sätter sig den, som jag trodde sovande, ungen rätt upp, tittar storögt på mig och säger frågande:

-Mamma, vajföj haj Samuel en popång i jöven...?

Big Brother-deltagaren har alltså i hopp om rask fylla fört upp en spritindränkt tampong, på ett ställe där solen sällan skiner. Det jobbigaste var inte att ungen hade sett detta, utan att hon även hade stenkoll på deltagarnas namn...

Det har nog varit mycket rävsovning bakom den där vällingflaskan.

Jag minns inte säkert men det var nog någongång i den vevan vi gick över till nattning i den egna sängen...

Och ja, det kan mycket väl vara detta trauma som ligger bakom käraste Sessans minst sagt lill-gamla "ordning och reda, löning på fredag"-approach ;-).

Skogens guld!

Idag har vi haft en fantastisk dag i hjortronskogen tillsammans med allra käraste mummun. En annan har ju ett förflutet som beryktad storplockare under namnet Stor-Vaden. Men supertrion har dessvärre inte allt för många naturupplevelser i ryggsäcken så jag är extra glad att även de fick vara med denna härliga dag.

Mummun började med att med trollsk stämma, berätta om hur man måste smyga lite när man är i skogen för att inte avslöja sina hemliga ställen.

När vi närmade oss ser vi hur hela myren  lyser av det gula, eller som i dagsläget röda, guldet. Trots att mycket var omoget lyckades vi få med oss ett antal kilon hem-

LYCKA på hög nivå!

Lite finlir...

Jag har luftat den pyssliga, lantliga, lilla hemmafrun i mig igen och planterat och laserat, taa daa!

Livskvalitet...

Vi har tillsammans med många av de allra bästa, traditionsenligt haft en alldeles, alldeles underbar helg i Van. Stort tack till alla inblandade och särskilt till Kerstin och Bengt för enastående gästfrihet!

Jag har ett gäng bilder som (förhoppningsvis...) kommer upp inom kort. Under tiden får ni hålla till godo med ett litet smakprov på något som jag verkligen tycker symboliserar Van.

Born on the 4:th of July!

Stort grattis på födelsedagen älskade pappa/morfar/svärfar!

Vi hoppas av hela vårat hjärta att du snart får må lite bättre.

P & L-premiär!

Igår var det dags för två sjukt coola och snygga bruttor att göra Peace & Love-premiär!

Sessan hade laddat med silverögonskugga och rediga gräsklipparhörselkåpor dagen till ära.

Eftersom Sessan är hedersmedlem i "de ordentligas riksförbund" så får jag erkänna att jag var lite nervös för vad hon skulle tycka om all eventuell dekadens...

Jag tror att hon blev lite chockad inledningsvis, för första halvtimmen var hon helt knäpptyst. Inte p.g.a. svår fylla och annat elände, som faktiskt lyste med sin frånvaro större delen av kvällen, utan av den enorma folkmängden och den totala förvandlingen av "vår" stad.

Det är en märklig känsla att, på gräsplätten som man normalt genar över när man går hem från stan, så står 40.000 människor och skriker framför Bob Dylan.

Bob Dylan skulle visa sig bli en sömnig historia. Åtminstone för oss vanliga dödliga under 70 som bara känner till hans klassiker. På de andra konserterna så kompletterades ju själva showen av storbildsskärmar med närbilder som levandegör det hela ännu mer. Dylan hade, p.g.a. ålder eller oklar annan anledning, avsagt sig detta. Så det vi som stod ganska långt bak i publikhavet såg var, en dansbandsdresskodad orkester i beigt (bächt!) och konturerna av en trött, väsande man som kan ha varit Dylan...

Vi gav honom ett 10-tal låtar i hopp om att det SNART måste komma något man känner igen. Men icke...

Sessan tyckte att friterad banan och glass lockade mer just då och jag kan bara hålla med om att "Bananmannen" faktiskt var en av kvällens stora höjdpunkter.

Dylan fick dock givetvis lysande recensioner i pressen även om en lång rad statusuppdateringar på facebook talade sitt tydliga språk. " Var jag just på begravning eller var det Bob Dylan jag såg...?!".

Annars så såg vi grymma Mando Diao, 90-tals idolerna Bad Religion, sköna Säkert, härliga Miss Li och glimtar av andra band.

Vid tolvsnåret så var det precis som för Askungen slut på energin så vi vandrade hem mot B-byn igen. 

Nästa år köper vi veckopass!

Så Rogga börja ladda redan nu,
nästa år får du sällskap varje kväll ;-)!